Efter kedjeproblemet på SM var besvikelsen rätt stor och jag hade några dagar med noll inspiration för träning. Den kom dock snabbt tillbaka då ett av säsongens stora mål, Cykelvasan, inte var långt borta.
Jag hade ett par bra veckor med träning och formen kändes riktigt bra när det var dags för tävling. Cykelvasan har jag kört ett par gånger tidigare men detta var första gången i tävlingsklass. Inspirerande!
Då Tolvtjärnsloppet i våras gick riktigt bra fick jag dessutom plats i första startled.
Föga oväntat drogs farten upp hyfsat redan från start men trots ett relativt högt tempo var benen pigga och jag kände jag mig bekväm med farten. Tyckte jag låg med på ett bra sätt.
Efter ca två mil hade jag fortfarande en bra känsla när jag låg med i klungan runt topp 50. Det som fascinerar när man ligger med högt upp är att trots att farten är hög så är det ändå väldigt kontrollerat utan incidenter.
Det var sen problemen började.
Banan kom in i ett lite stökigare parti och jag körde ner i en liten grop. Direkt så flög kedjan av från framklingan. Skit! …tänkte jag.
Men jag var snabbt av och lyckades också relativt snabbt fixa problemet och sitta på cykeln igen. Största problemet var att hitta in i ledet då det kommer tätt med åkare hela tiden. Det gick ändå relativ bra och jag kom in bra i racet igen.
Men tyvärr var detta bara början. Sen kom kedjehoppen slag i slag och två mil senare hade jag tappat massor av tid och placeringar då kedjan hoppat 10-11 gånger under den delen. Jag gjorde ett försök att fortsätta men det fanns tyvärr inget annat att göra än att kliva av i detta läget.
Så surt! För andra tävlingen i rad har jag kedjeproblem, denna gång med en helt annan setup än på SM. Besvikelsen var sjukt stor.
I och med detta packar jag ihop MTB-säsongen som verkligen inte blivit vad jag hoppades på. Ryggproblemen från i våras löste sig men följdes av en hel del teknikstrul. Bara att släppa den här säsongen.
Tur att det inte är långt bort till CX-säsongen drar igång – något jag är grymt taggad inför.